Jag lovade mig själv att ge det 1 månad till.
Jag lovade mig själv att om EN månad skulle det finnas ett svar på läget och om det fanns något mer att ge för.
Jag står här nu 1 månad senare och vet precis lika lite som sist men med mer känslor och ändå så sjukt lycklig.
Vad gör man?
Det heter att inte stressa.. tro mig.. det är det sista som gjorts.
Men man behöver någon sorts vägriktining också.. att stampa på samma ställe är inte heller något som kommer bli bättre för någon.
Jag är lycklig varje sekund jag är med dig & som jag sagt, bara du kollar på mig med det där leendet som bara du har så smälter jag & vill stanna i ögonblicket.
Jag hatar varje gång du lämnar mig, och tanken på att vara utan dig längre perioder ger mig ont i magen.
Men det måste finnas något, jag vet inte vad jag ska skriva ens.. allt låter bara desperat och jobbigt.. inte så jag menar men jag menar väl bara på att man vill veta om det kommer förbli så här eller finns det något mer att vänta på? Annars kanske det är dags för oss båda att tänka på att dra oss ur innan den ena kommer gå fett sårad härifrån.
Bara orden gör mig galen, jag vill inte!
För du ger mig den känslan som jag så länge velat känna.

~~ Hanna